popkalendern.

Paradiset

Johan Hedberg

Glad första december och välkommen till årets popkalender! Det blir som vanligt 24 svenska album, en slags personlig topplista över det gångna årets bästa skivsläpp. Nu kör vi!

Johan Hedberg, en del av popduon Suburban Kids with Biblical Names, har sadlat om från engelska till svenska och släppt sin första soloskiva.
Det jag fastnar mest för är dom mycket välskrivna, klassiskt poppiga hookarna som sätter sig direkt i mitt musikhjärta.
Melodierna är mestadels upptempo med glada toner, samtidigt som texterna skär sig mot den positiva ljudbilden. Det är berättelser om vänner som hamnat fel, varvat med fina platsbeskrivningar.

“in i dimman, in i den grå betongen, visst är du där på A-lagsbänken?”

De delvis melankoliska texterna till trots är det en varm känsla jag lämnas med efter att ha lyssnat på Paradiset.
Perfekt så här i början av vintern.

Nirvana

Merely

Merely är en av personerna bakom förra årets stora överraskning Team Rockit(Lucka 20 i förra årets kalender), som lyckades blanda rap med drömsk pop på ett oerhört snyggt sätt.

Nirvana är Merelys egen debutskiva, även fast hennes bandkamrater haft sina fingar med i produktionen här också.
Rappen är borta men det drömska är starkare än någonsin. Sången har så mycket eko att det nästan är omöjligt att urskilja texterna, vilket i detta fall bara bidrar till stämningen av utomjordlighet.

“Heaven is more beautiful than me, and you are bluer than the sky”

Jag har tidigare pratat mig varm om skivbolaget Sincerely Yours och det är ingen överraskning att även Merely är signad just dit, då det sound som man numera assoscierar med SY är lättfunnet. Samtidigt är det något helt annat som infinner sig, som om ett moln av overklighet lagt sig över varje spår på skivan.

Detta gör Nirvana till en vacker popupplevelse.

Led mig bort, led mig hem

Sylvester Schlegel

Temat med bandlemmar som stiger ur sin bekvämlighetszon och släpper soloalbum fortsätter även i dagens lucka. Sylvester Schlegel var trummis i det mer än välkända bandet The Ark fram tills de gick skilda vägar 2011.

Trummandet var bevisligen inte tillräckligt för honom; på “Led mig bort, led mig hem” axlar han rollen som sångare, och han gör det bra. Med en ljus och säregen röst sjunger han fina texter med trallvänliga melodier som påminner mer om Håkan Hellström än The Ark. Med andra ord väldigt poppigt.

“Jag lovar sluta säga “det var bättre förr”, men det var dåligt på ett bättre sätt”

Låten Bygdens Son kanske ni känner igen från melodifestivalen i början av året, där den hamnade på en osmickrande sistaplats. Förhoppningsvis får han upprättelse med detta album, då det bakom den glatta ytan döljer sig texter som är oändligt mer tänkvärda än vilken schlagerdänga som helst.

Side By Side

Nottee

Nottee, eller Nonno Drougge som hon egentligen heter, står för popkalenderns första regelrätta debutalbum. Med hjälp av producenten Henning Fürst, ena delen av den före detta duon The Tough Alliance, har hon gjort en imponerande debut.

Side by side är som en hybrid av klubbmusik och pop, där ovanligt mycket fokus ligger på texterna; något jag välkomnar med öppna armar.
Som bäst blir det i titelspåret Side by side, en låt som passar lika bra på dansgolvet som hemma med lite lägre ljudvolym.

“I can be your own star if you want me to”

Ljudbilden håller sig varierad genom hela skivan, med inslag av bland annat R’n’B, disco och rak pop. Detta gör albumet mycket trevligt att lyssna på, från början till slut.

Svenska 1

Niklas Von Arnold

Svenska 1 är, passande nog, Niklas Von Arnolds första album på svenska. Förhoppningsvis är albumtiteln en hint om att det kommer fler, för det svenska språket passar hans musik som handen i handsken. Albumet är soulpop rakt igenom, en genre som jag inte är särskilt bevandrad i men om det alltid låter såhär bra så är jag lite ledsen över vad jag missat.

Det är ett skönt flyt i låtarna, som pendlar mellan sinnesstämningarna ledsen och glad men håller samma höga musikaliska klass.
Låten Tragedi är ett lysande exempel på hur ett såpass deppigt tema som ett förhållande som håller på att gå sönder kan täckas över med en glad melodi och en klatchig refräng.

“Jag satte ribban för lågt, har sagt för många förlåt, jag valde tydligen fel, jag valde inget”

Svenska 1 kulminerar i sista låten Förlorarna, en låt med maxad melankoli och 100 % känsla.
Precis som det ska vara, alltså.

Keep Your Darkness Secret

Moto Boy

Om de tidigare luckorna har varit något ambivalenta i sin sinnesstämning är dagens lucka betydligt mer säker på sin sak.

Moto Boys femte album, Keep your darkness secret, är lika mörkt som titeln antyder. Med titlar som keep your darkness secret, nothing shatters like a heart och Either way I lose, så är det inte så otippat att merparten av skivan går i moll.

Texterna kryllar av mörker, ångest och olycklig kärlek. Detta bygger upp en tung känsla av hopplöshet som, med hjälp av Moto Boys väldigt vackra stämma, är väldigt gripande.

“I know it’s not sane, and I confuse pleasure with pain “

I sista spåret är det som att allt lyfter i takt med dom ökande trummorna och den mer och mer intensiva körsången, en fantastisk avslutning på en ångestfylld resa.

Till Slut

Steget

Passa på att tända ett ljus nu till andra advent och för  popkalendern som fortsätter i mörkret ett tag till.
Stegets andra fullängdsalbum Till Slut är popmusik om brustna hjärtan, svunna tider och känslor som inte borde kännas. Mycket välskrivet, mycket känslosamt och mycket fint.

Mestadels är det dystra toner och ett långsamt tempo som bygger upp en vacker, deppig ljudbild.
Bakom ryggen är en skön avbrytare till det absolut tyngsta, där tonerna är något gladare och tempot får sig en höjning.

“Det enda jag vill är att du ska titta sådär som du gör på mig igen”

Till Slut är det deppigaste jag lyssnat på i år. Jag rekommenderar att ni lyssnar, så det blir det deppigaste ni har lyssnat på i år också.

Slow Moves

Oh My!

Välkommen till vecka 2 av popkalendern! Passande nog så är det betydligt ljusare tongångar än de tidigare luckorna.

Slow Moves är Oh My!s debutalbum. Det är på många sätt klassisk indierock, med bekanta gitarrslingor och glada melodier som sätter sig i huvudet direkt. Det är just melodierna som är Oh My!s styrka, dom är oemotståndligt catchy och medryckande. Som bäst blir det i Scary Conversations, där musikglädjen sprudlar i takt med saxofonen som dyker upp i sista delen av låten.

“I don’t care where you’re going, ‘cause I’ll go with you ”

Slow moves låter betydligt mer som en erfaren amerikansk rockgrupp än ett okänd garageband från Sverige.
Förhoppningsvis kommer det stora, välförtjänta breaket snart.

V

JJ

JJ är en elektronisk popduo bestående av syskonen Elin Kastlander och Joakim Benon, som nu släppt sitt tredje studioalbum V på skivbolaget Sincerely Yours.
Det må tyckas vara tjatigt att jag återigen tar upp detta skivbolag men då deras akter verkligen har ett särskilt sound är det ofta relevant, så även i detta fall.
JJ ger, precis som Merely i lucka 2, en känsla av overklighet som har blivit något av ett signum för detta bolag.

I JJs fall är overkligheten blandad med ytterst verkliga känslor av desperation och krossat hjärta.
Det är väldigt utlämnande texter som är snyggt skyddade bakom den vackra, drömska ljudbilden.

“I need you, I don’t need you. Oh no, I never said oh no”

Dom briljant ärliga texterna tillsammans med dom fina, hälften långsamma hälften något mer uptempo melodierna gör V till ett av dom albumen som påverkat mig mest känslomässigt i år.

Gå, bli bra. Det kan nog ta ett tag

Simon Norrsveden

Simon Norrsveden är ett bekant namn i popkalendern sedan tidigare; 2012 var han i lucka 9 med bandet Ylva Bulldozer. Med Gå, bli bra. Det kan nog ta ett tag är han tillbaka till sin solokarriär. Soundet är sig likt sedan Ylva Bulldozer, med glada melodier och distade elgitarrer.

Simons ljusa sångröst sticker verkligen ut från mängden och den passar perfekt till den typ av rockigare pop som finns på albumet.

“Nej, inte jag, men äkta kärlek lyssnar ”

Låtarna har en skön blandning av känslosam pop och rivigare rock, en kombination som enligt mig syns för sällan.

Gå, bli bra. Det kan nog ta ett tag är Simon Norrsvedens bästa album hittills, vilket åtminstone för mig själv säger en hel del.

Alltid/Aldrig

Hökartorget

Hökartorget är ett relativt okänt men mycket trevligt band från Hedemora som nu äntligen släppt sitt första album, efter en rad singlar och EPs.
Alltid/Aldrig är en ganska rak popskiva med trevligt trallvänliga melodier som lyfts av en mycket fin dynamik med både manlig och kvinnlig sång.

Dynamiskt är även ordet som beskriver tempot i dom olika låtarna; skivan rymmer både årets mest peppiga låtar med ADHD-skalle och Även en idiot, och betydligt långsammare, finstämda låtar som Kom Tillbaka.

Dynamiken fortsätter ytterligare in i texterna som avhandlar, bland annat, kärlek som tagit slut, kärlek som mår bra, politik, livsglädje och ångest.

“här kommer det stora mörkret igen, det var längesen, sen sist”

Alltid/Aldrig är ett fantastiskt exempel på att pop på svenska inte behöver vara varken svår eller krånglig för att vara riktigt, riktigt bra.

Fulkultur

Thomas Stenström

Thomas Stenströms första album gick ganska obemärkt förbi för många, så även för mig. I somras fick han dock sitt stora genombrott med Slå mig hårt i ansiktet, en låt som finns med på hans andra skivsläpp Fulkultur.

Skivan behandlar nästan genomgående sorgsliga ämnen, maskerade som glada låtar. Min personliga favorit är Forever Young, en slags mörk kärlekslåt med fantastisk lyrik.

Många har kommenterat likheterna med Håkan Hellström och Thomas Stenström, något som jag känner är lite tröttsamt vid det här laget men likheterna går inte att bortse från. Sångstilen är mycket lik och ett flertal av texterna skulle lika gärna kunna vara signerade Hellström.

Thomas själv verkar vara väl medveten av detta, då han själv kommenterar detta på ett härligt kaxigt sätt i låten Dirty Harry och en tung refräng.
“Håkan sjöng om nån harry och en vän med en bil, fuck it, dom skriver ner mig ändå, här kommer en låt till”

Fulkultur introducerar Thomas Stenström som en riktig spelare bland sveriges popgiganter. Inte en dag för sent, säger jag.

Mvh Anso, M$$

Min Stora Sorg

Nu när kalendern går över till andra halvan passar jag på att ta tillbaka det mörka och deppiga.

Min Stora Sorg albumdebuterar med Mvh Anso, M$$, ett album som är väldigt tungt både känslomässigt och i sin ljudbild.
Ljudbilden skiftar lite mellan den blytunga känslan och lite lättsammare, men även i dom sistnämnda sipprar det mörka igenom.

Som allra starkast blir det i låten “Förlåt mig“, som endast har en textrad som repeteras om och om igen, en textrad som säger mer än många andra betydligt textrikare låtar.

“Kan du förlåta mig? ”

Jag vill även slå ett slag för introlåten, en fantastisk pianoslinga som spelas med massor av känsla och direkt sätter tonen för resten av albumet. Det är årets bästa intro, på en av årets starkaste skivor.

The Fox, The Hunter and Hello Saferide

Hello Saferide

Annika Norlin har något av en kultstatus inom svensk pop. Med sina alter egon Säkert! och Hello Saferide har hon album efter album definerat hur indiepop från sverige ska låta.

Som vanligt när det gäller Annika står texterna i fokus i The Fox, The Hunter and Hello Saferide. Trots att det är hennes första skiva som Hello Saferide (det artistnamn hon använder till sina engelskspråkiga verk) sedan 2008 så är det inget tal om någon ringrostighet. Texterna har ett väldigt skönt flyt och slår hårt redan efter första lyssningen.

Annika sjunger varje låt med så mycket känsla att det känns som om det är det allra viktigaste för henne just där och då, som gör att dom typiska popmelodierna lyfter och blir något viktigare.

“Do you miss the sea though you’ve never been there, I imagine you would, you never went anywhere”

The Fox, The Hunter and Hello Saferide är en mycket värdig comeback för Hello Saferide, som återigen bevisar att Annika Norlin är en utav Sveriges bästa popartister även på engelska.

Början på slutet

Faråker

Faråkers första hit Paparazzi Du började spelas på radiokanalen P3 under 2012, en låt som fångade mitt intresse direkt och fick mig att börja vänta på mer. Två år senare kom äntligen debutalbumet Början på slutet.

Det är gitarrbaserade popmelodier med svängiga, tänkvärda texter och en härlig blekinge-dialekt som bygger upp en mycket gedigen skiva.
Min personliga favorit är Jag vill ha en kyss där Faråker, eller Olle Blomström som han egentligen heter, sjunger vackert och melankoliskt om kyssen från förr som ligger kvar och väntar på att äntligen återupprepas.

“Jag vill ha en kyss, bara för en kväll ”

Början på slutet är förhoppningsvis Faråkers början på ett mycket långt, utdraget slut.

Tigerdrottningen

Kent

Kent är utan större tvivel Sveriges största rockband. Dom har i snart 20 år pumpat ut album efter album med den kanske högsta lägstanivån något svenskt band har klarat av att hålla.

Efter deras förra skiva (Jag är inte rädd för mörkret) undrade jag om dom skulle fortsätta sin utveckling tillbaka till det mer gitarrfokuserade Kent som börjades där. Med facit, dvs Tigerdrottningen, i hand är svaret nej. Det elektroniska finns kvar och har en större närvaro än i förra skivan, men Kent har hittat en väldigt snygg ljudbild där syntharna har en självklar närvaro.

Texterna har alltid varit lite av ett mysterium hos Kent men i Tigerdrottningen är ett flertal ovanligt lättolkade. La Belle Epoque är en tydlig kritik emot dom vindar som blåser åt fel håll i Sverige just nu.

“Jag röstar inte längre i valet, jag är melodifestivalen, jag är dom som går in i väggen, jag är dom som går genom rutan ”

Tigerdrottningen är Kents bästa och mest inspirerade verk på länge och visar att det är alldeles för tidigt att ge epitetet Sveriges största rockband till någon annan.

Stay Gold

First Aid Kit

First Aid Kit släppte 2011 den bejublade skivan The Lion’s Roar som blev deras ordentliga genombrott i Sverige och resten av världen. I år kom uppföljaren Stay Gold och med den kom även mycket höga förväntningar. First Aid Kit lyckas slå dom med råge.

Deras folkpop är lätt att ta till sig samtidigt som det finns ett stort djup och influenser från alla möjliga genrer.

Det märks att systrarna Johanna och Klara Söderberg har sjungit med varandra stora delar av deras liv; rösterna passar perfekt ihop och i Stay Gold är det tydligare än någonsin. Stämsången sitter ännu bättre här än tidigare och det låter fantastiskt fint.

“What if to love and be loved’s not enough? What if I fall and can’t bear to get up? ”

Folkpop har aldrig varit min favoritgenre men Stay Gold är världens bästa reklam för sin genre.

Wonderland

CEO

CEO är Eric Berglund, ena halvan av den nedlagda duon The Tough Alliance och en av skaparna bakom det, enligt mig, bästa svenska skivbolaget som finns, Sincerely Yours.

När första singeln, Whorehouse, till albumet Wonderland släpptes, blev jag närmast extatisk. Soundet är precis det som jag uppskattar med de flesta album på SY, det där lite odefinerbara och drömska, blandat med upptempo och musikglädje. Efter den minst lika bra efterföljande singeln Wonderland började jag ana stordåd.

“Let’s let go, let’s glide slow, home to wonder-wonderland ”

Resten av albumet håller hög klass och bygger upp en mycket snygg helhet, men som separata låtar står dom inte lika stadigt som dom två första singlarna. Att ha två av årets allra bästa låtar på ett album är dock inte fy skam.

Rastlöst blod

Markus Krunegård

Markus Krunegård behöver väl ingen närmare presentation vid det här laget. Efter jättehiten Jag är en vampyr i början av sin solokarriär har han släppt kvalitetsalbum efter kvalitetsalbum. Mänsklig Värme från 2012 är enligt mig hans bästa skiva och bland dom bästa svenska albumen som gjorts.

Uppföljaren Rastlöst blod är på många sätt en klassisk Krunegård-skiva. Det är poppiga, briljanta gitarrslingor varvat med ballader som aldrig blir tråkiga.
Jag har alltid känt att Markus varit ärlig och personlig i sina texter men i Rastlöst blod når han en ny nivå där det känns som om han bjuder in oss till att höra sina innersta tankar. Ett exempel är låten Helli, en slags kampsång och framtida vägledning till dottern.

“Du kommer bli så kär att du måste kräkas, du kommer bli så kär att du inte kan äta nånting alls på en hel vecka ”

Trots att jag saknar en riktig superhit, så är Rastlöst blod en av Markus Krunegårds allra bästa skivor. Det räcker väldigt långt.

Idiotologi

Västerbron

Ibland dyker det upp ett band från ingenstans som slår som ett slag mot ansiktet.
Västerbron var precis ett sådant band för mig. Efter att jag hörde talas om deras debutskiva Idiotologi har jag inte kunnat sluta lyssna på den och vid varje genomlyssning upplever jag samma käftsmäll som första gången.

Idiotologi är fylld av väldigt vassa texter om samhället, politik och meningslösa vardagar. Det låter hårt och argt samtidigt som melodierna är klockrena och väldigt catchy utan att tappa den punkiga edgen.

“Misshandlad innifrån igen, slagen av tanken ”

Den pricksäkerheten som Västerbron har är inget jag stöter på särskilt ofta, speciellt inte på ett debutalbum. Orden, gitarrerna, intensiteten, allt går rakt in i min själ.

Grattis till ett nytt, fantastiskt punkband, Sverige.

Det Stora Monstret

Det Stora Monstret

Nu är det snart jul och popkalendern är inne i sin topp 3. Både dagens och dom två nästföljande albumen är väldigt, väldigt bra. Ska ni bara lyssna på tre svenska album i år är det definitivt dessa tre.

Det Stora Monstret är både namnet på Jacob Johanssons musikprojekt och det debutalbum som han nu släppt. Innan släppet hade det byggts upp en del hype och det är inte svårt att förstå varför när man lyssnar på skivan.

Det Stora Monstret har ett sound som får mig att tänka på ett tidigt Kent, fast med mindre distade gitarrer och desto fler akustiska.
Huvudrätten är texterna; dom är fantastiskt välskrivna och framförda med all känsla som går. Redan vid första textraden på första låten är jag fast, och den sätter tonen för resten av skivan.

“Fast i mörka tankegångar igen, denna gången kanske inte hittar hem ”

Alla elva låtar på skivan känns nödvändiga och tillsammans bildar dom ett album som jag kommer lyssna på i många år framöver.

I förhållande till

Den Svenska Björnstammen

Den Svenska Björnstammen släppte sitt debutalbum Ett fel närmare rätt för två år sedan, som var lite av en vattendelare. Personligen älskade jag det och trodde att dom inte skulle kunna toppa sig själva. Jag blev väldigt glad när jag äntligen fick lyssna på uppföljaren I förhållande till och insåg att jag trodde helt fel.

I förhållande till är vid första lyssningen ganska lik föregångaren men ytan är inte längre lika glatt. Det är mer dystra toner som bättre speglar den osäkerhet som texterna berättar om.
Skivan börjar med Som vanligt, en fantastisk låt med en utav dom bästa första raderna på ett album jag någonsin har hört.

“Jag vet att vi har setts på vad som liknande en fest, och jag var bra på att måla dig, så vacker som du var”

Det som gör Den Svenska Björnstammen så bra är att dom lyckas skriva simpla, nästan naiva texter fyllda med ängslighet och ångest, på ett sätt som gör att dom känns helt självklara. Varje ord tar den raka, enkla vägen in i hjärtat. I I förhållande till är detta mer sant än någonsin.

Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för

Hurula

“Älskling jag brinner, säg, brinner du med? ”

Det är svårt för mig att förklara exakt vad det är som gör Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för till årets bästa svenska skiva.

“Det känns som om det var mer än tusen år sen, det känns precis som igår ”

Kanske är det ärligheten i Robert Hurulas röst, ärligheten som lyser igenom mörkret på albumet med en energi som han är närmast unik med i Sverige.

“Om jag tänker alls, tänker jag på dig ”

Kanske är det det skitiga, punkiga soundet som funkar perfekt med dom poppigare gitarrslingorna och bildar en närmast perfekt hybrid mellan punk, rock och pop.

“Lova att skjut mig om jag nånsin blir som dom ”

Kanske är det texterna, som på ett briljant sätt balanserar mellan att vara arga och känslosamma, hopplösa och hoppfulla.

“Inte fan vet jag varför man ska va lycklig när man kan va normal ”

Kanske är det Hurulas förmåga att få en låt om Luleå att kännas familjär och hur lätt som helst att identifiera sig med.

“Vi skulle leva för alltid, så här långt har det gått bra ”

Kanske är det musikglädjen som ligger över varje spår på albumet och gör Hurula till en självklar, fullfjädrad rockstjärna.

“Jag ville glömma dig, just som du var ”

Kanske är det något diffust beroendeframkallande med skivan, det där som gjorde att Hurula nästan var det enda som spelades i mina hörlurar hela sommaren.

“Vad fan vet dom om kärlek? Ingen-jävla-ting är sant ”

Antagligen är det en kombination av allt ovanstående.

“Det är okej om du glömmer mig, okej om du glömmer allt ”

Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för är årets bästa svenska skiva.